Recension: Concrete and Gold

De amerikanska rockarna är återigen tillbaka. Bandet som tidigare varit kända för att hålla sig till den mer klassiska hårda rocken med trummor och distade elgitarrer har prövat sina musikaliska vingar. Efter att Dave Grohl och bandet inför förra albumet fick för sig att börja experimentera mer med musiken har man nu hittat nya dörrar till sin musik och vidgat sina vyer genom att promenera över genregränserna.

Inför albumet bjöd Dave Grohl in producenten bakom bland annat Sia och Adele. Något som han berättar hände under en semester efter ett par rusdrycker. Grohl sa då att han ville att det nya albumet skulle bli större, hårdare och mer varierat än något som Foo Fighter har gjort under deras nu drygt 20 år som band. Lyckas det?

Redan första låten hintar om vad det är för platta som bandet släppt. Låten T-shirt börjar lugnt för att sedan gå över i en sorts maffig mastodontaktig rockoperett till raden ”gets much better, gonna get worse.”

Efter T-shirt drar bandet med dig på en hänsynslös tur genom i stort sett samtliga geners.

Från snabba och skoningslöst hårda ”Run” där Dave Grohl visar att man inte alltid behöver vackra texter när man skriver rockalbum. Till Beatles-inspirerade Dirty Water.

Vi håller oss kvar vid Beatles. Förutom ny producent har den långhåriga frontmannen även bjudit in flera av hans vänner till att sjunga, spela eller bara låta under visa delar av plattan. I en av låtarna kan man höra Justin Timberlake sjunga och i låten Sunday Rain sitter ingen mindre än McCartney vid trummorna.

Concrete är ett experiment som till stor del lyckas. Variationen av låtar gör plattan till ett ständigt mysterium, och under låtarna vet du inte vad som kommer att hända.

Dave Grohl visar att han efter alla år i branschen har bemästrat både konsten att skriva texter och musik.

Nu får vi bara hoppas att han vid ett eventuellt besök i Sverige håller sig på scenen.

BETYG: 4 av 5

Kommentarer inaktiverade.